1995

Det är nu nästan på dagen exakt 20 år sedan vi åkte till St. Martin och tittade på det hus vi betalt handpenning på utan att vi sett hur det såg ut. När vi ser bilder på huset från februari 1995 blir vi än i dag konfunderade. Hur  tänkte vi när vi tog beslutet för att fullfölja affären. Tur är väl det att vi chansade hej vilt på att detta projekt skulle lösa sig.

Huset 1995 till vänster och 2011 till höger.

 Vi anlände St. Martin sent på kvällen den 24 februari 1995. Huset vi hyrt denna veckan var iskallt och vi sov med kläderna på. Dagen därpå var det dags att träffa säljaren och vår svenska hjälp som vid detta tillfälle var Ingrid Ekström. Efter att vi besökt huset var vi båda i något slags tillstånd som inte riktigt går att beskriva. Det närmsta kallas nog ångest. Herregud, vi har betalt handpenning och om vi backar ur förlorar vi dessa pengar. Vi hade sålt obligationer och tagit alla sparpengar till handpenningen och nu kanske vi skulle förlora allt i ett nafs. För 20 år sedan var vi i yngre medelåldern, hade små barn och en stundtals skral ekonomi. Skulle vi våga hoppa på detta? Ett hus i en liten by i Frankrike? Hur skulle vi reda ut detta både praktiskt och ekonomiskt? Vi diskuterade, skrev listor för/emot och hade ångest i flera dagar innan vi till slut bestämde oss. Vi kör! Det får bära eller brista.

Baksidan av huset 1995.

I dag 20 år senare är jag så glad att vi vågade ta beslutet att fullfölja köpet. Vägen har stundtals varig snårig, besvärlig och frustrerande, men absolut värt alla jobbiga hinder att ta sig över. Fortfarande kvarstår projekt, men huset och byn är fantastiskt.
Barnen är i princip uppväxta här. Detta hus är det vi har haft längst under deras uppväxt. Barnen var små 1995, 9 och 6 år och i dag kan de prata franska betydligt bättre än sina föräldrar.

Vårt hus är enligt oss själva ett av byns finaste. En bonbon som byggmästaren sade när fasaden var nygjord.

Fortfarande är köksluckorna ett problem. De gamla laserade luckorna är inte lämpliga att sprutmåla. Nu får de bli nya till HELA köket, men enligt mannen är det ingen brådska. Nähä..........men det tycker jag. Köksluckeproblemet är egentligen ingen stor grej om man tänker tillbaka 20 år utan en piece of cake som vi löser med tiden.
Ett råd till alla er som funderar: Vänta inte med era drömmar. Tiden kanske aldrig kommer. Lev här och nu!