Så kom hon äntligen, arkitekten.

Jodå, hon kom, men inte vid avtalad tid utan 45 minuter senare. Dock ringde hon och meddelade sig, vilket innebar tid till att avfrosta kyl/frys. Sista dagen är så där tråkigt effektiv och man vill hinna så mycket som möjligt för att slippa en massa städbestyr på morgonen när man ska lämna.
När hon väl dök upp var hon lika pigg, glad och franskt obekymrad som alltid. Att vi hade väntat på besked sedan augusti var inget som kom på tal och man kan ju undra hur jag skulle lyckats framföra det på ett bra sätt. Balkong diskuterades, men vi förstod snabbt att det var ingen option. Så noll balkong för tillfället.
Terassen hon ritat såg väldigt fin ut ända tills vi började diskutera mått. 130 cm hög mur framför utsikten! Oupps, det kräver nog en mänsklig längd på ca 210 cm om man ska kunna njuta av utsikten när man sitter ned. Alltså ståutsikt, vad är det?
Hon fick i uppgift att rita om, max 80 högt. Nu började det roliga. Att söka tillstånd kräver många signaturer.

En liten del av pappershögen

6 identiska pappershögar med minst 5 papper i varje att signera utav oss båda. Därefter signerade mannen minst lika många högar själv. Skumt är det att inte jag fick signera den högen. Kändes stenålder både med alla papper, signaturer och ojämnlikhet.
Nu ska arkitekten dyka upp hemma hos Madame på tisdag och visa de ändrade ritningarna för godkännande innan de skickas till Toulon för tillståndsprövning.
Spännande när vi helst vill ha en liten balkong. Det är bara att gilla läget och flyta med. Det blir kanske en tummetott!