Packning....

Det finns många spännande packningsepisoder i samband med våra Frankrikeresor. Det är oftast maken som haft packnings-bekymmer. Barnen och jag har aldrig haft några problem med packningen utan vi har alltid dykt upp med den ena väskan efter den andra precis innan avfärd. Detta beteende har vid åtskilliga tillfällen gjort maken smått galen. Alla väskor, påsar mm. ska vara väl synligt placerade på ett av maken bestämt ställe kvällen innan bilen ska packas. Hur många kvinnor klarar det? Vi är tre stycken i familjen! När bilen enligt maken är färdigpackad finns fortfarande alla kvinnliga necessärer kvar i badrummet. Oj, då vi glömde visst handväskor, ryggsäckar, kylväska och inte minst kaffetermosen. Vid dessa packningsscener brukar mannen föreläsa om bilens tyngdpunkt, var över hjulhusen lasten ska vara placerad och inte minst hur många kilo det är tillåtet att placera i takboxen. Alla kvinnor i familjen är också helt på det klara med att ingen packning får skymma sikten bakåt. Vi kvinnliga passagerare är tacksamma för att vi fått lära oss detta om vi någon gång skulle behöva packa bilen själv, vilket nog inte kommer att inträffa. Vid ett eventuellt sådant tillfället väljer vi flyget och här är vi fenomenala på lätt packning. Inte ett gram över tillåten handbagege vikt.

En packningsscen som vi aldrig lär glömma var efter en semester i huset i Frankrike. Bilen skulle packas full av vin, franskt porslin, franska tyger och väskor. Vi hade vid denna resa en stor Ford Scorpio som rymmer stora mängder. Det packades och packades och när vi äntligen var färdiga för att köra så blev det kortslutning i hela elsystemet och bakluckan gick inte att öppna. Det började lukta bränt och för att komma åt elsystemet var vi tvugna att plocka ut all packning genom bakdörren. Baksätet fick fällas och allt skulle ut den vägen. Temperaturen ute var nära 30 grader och svetten lackade. Hela byn var åskådare till denna familjepjäs. Vokabuläret som användes går inte att återge i skrift! Maken som är fantastisk på att lösa de mest konstiga problem lyckades att med en "sockerbit" få elen att fungera igen. In med packningen ännu en gång och i väg mot Sverige. Allt utom radion fungerade. Till radion behövdes en kod som ingen just då kom ihåg, men efter att lugnet lagt sig och makens hjärna börjat fungera normalt igen så kom han på koden. Vin, tyg, porslin och alla passagerare kom lyckligt hem till Sverige.

Motorvägs BIZZ

Franska motorvägar är fantastiska att köra på, slät jämn asfalt. Nu ska väl inte jag uttala mig så mycket som förare eftersom jag mest är passagerare. Det händer någon gång när det krisar till sig att jag får lov att köra. Då är det verkligen manlig kris när jag får ta över ratten och gaspedalen. Mannen kan absolut inte slappna av och sova när jag kör utan varje omkörning ska kommenteras och analyseras. Körningen måste planeras och "håll koll" i bakspegeln!

Jag har slutat min karriär som bilist på autobahn genom tyskland, det blev för jobbigt. Kanske startar jag en ny när mannen blir pensionär. Själv är jag ju lite yngre. Enklast och bekvämast är faktiskt att vara passagerare, sova, läsa bok och bara vara.

När jag nu äntrar ratten så är det oftast på de franska motorvägarna. Här är det ganska behagligt att susa fram. Vi har införskaffat oss en motorvägs bizz, liber-T. Till alla er som inte har detta vill jag varmt rekommendera en sådan. Man måste ha ett konto i en fransk bank och det utesluter en del, men till alla ni andra vill jag säga. Skaffa en!

Aldrig mer behöver man sitta i kö till betalstationen utan det är bara att åka igenom. Hur enkelt som helst. Man skaffar sin Liber-T vid något kontor, placerat i anslutning till betalstationerna vid motorvägen. Det funkar bra även om man inte är så duktig i franska. De är vänliga och hjälpsamma. Ta med checkhäftet så fixar sig det mesta. Därefter dras avgiftne automatiskt från kontot varje månad. En årsavgift dras vid början av varje nytt år. Betala och gasa på!

Leverans av möbler

Att transportera möbler och annat gods till Frankrikes små byar i Provence är inget enkelt projekt. Vår svensk/amerikanska väninna som har haft en del av sitt bohag i Stockholm valde att med hjälp av ett skånskt trasnsportföretag tansportera sina möbler från Stockholm till St.Martin. Allt fungerade perfekt ända till sista biten uppför backen i byn. Att hämta möblerna i Stockholm och en del i Skåne gick hur bra som helst, men att köra uppför backen till byn gick inte. Där blev det stopp när en ambitiös fransos fick syn på ekipaget. Fransosen skriker la la la...la bas vilket inte är lätt för en engelsktalande svensk chaufför att förstå. Vägen upp till byn är inte anpassad för stora lastbilar och det går absolut inte att vända om man väl lyckats ta sig upp. Lastbilen blev stoppad och nu är frågan hur möblerna ska ta sig upp för backen. En del språkproblem uppstår ofta vid sådana här situationer och det är då vår svenska Madame blir uppringd av chauffören.

Har man hus i fransk by är det alltid bra att ha en livlina att få hjälp av när det uppstår kniviga situationer och jag kan garantera alla er som funderar på att köpa hus i Frankrike att obegripliga situationer uppstår. Ofta!

Nu gäller det att byns svensktalande livlina kan engagera i princip halva byns invånare för att möblerna ska komma på plats. Vem har en liten pickup? Jo det har mannen som levererar ved. Han blir snabbt inkallad för att hjälpa till och alla andra som tittar på blir helt plötsligt bärare av möbler och kartonger. Så kan det gå till i en liten by på landet i Provence. Alla blir involverade i allt och hjälper gärna till. Nu vet dessutom hela byn att den amerikansk/svenska damen fått möbler från Sverige och en del vet även hur de ser ut. Ja, nu har man ett nytt samtalsämne vid kvällens kortspel och pastis på circlen.

Lite problem

Det finns några små problem med att blogga i ett stenhus från 1600-talet. Ett är att det inte finns fast telefoni i huset och då inte någon internet uppkoppling. Varken smalband eller bredband. Det får bli att vandra runt i byn med datorn och försöka hitta något oskyddat trådlöst bredband. Nästa stora problem är att jag inte äger en bärbar dator. Så nu alla ni som funderar på en födelsedagspresent till mig kolla in HP:s nya mini pc. Den är hur läcker som helst. Datorn kallas Vivienne ( som i filmen Pretty woman). Skulle nu byns borgmästare läsa denna blogg så önskar vi svenskar oss en access point utanför "Mairens" kontor". Då kan vi alla sitta på bänken utanför och surfa. Frankrike är inte lika utvecklat "surf" land som Sverige och det har jag erfarenhet från en tidigare semester som vi haft. Jag och min man cyklade från Paris till Provence och skulle på varje stopp skriva resedagbok. Någon egen dator hade vi av utrymmesskäl inte med oss utan trodde att det skulle finnas internetcafé i varje by. Det blev en rapport på 90 mil. Inte mycket till resedagbok. Dessa problem kommer förhoppningsvis att lösas innan nästa frankrikeresa som kommer att bli den 20 mars. Först blir det skidåkning i de sydliga alperna och därefter en vecka i huset.

Huset som är helt i sten är tre våningar högt. Våningen högst upp är ett gammalt fodermagasin. Här förvarade man mat åt djuren som bodde i källarvåningen. De två andra våningarna är renoverade till bostad. Renoveringen har varit lång och tidvis besvärlig.

När vi köpte huset -95 var det knappast beboligt. Det fanns en kran med kallvatten och en tillhörande vask i keramik, vilket enligt franska regler ska finnas i ett hus när man köper det. I huset fanns dessutom en toalettstol. Vi har fortfarande kvar både toalettstolen och vasken och båda fungerar utmärkt. Ingen annan vettig människa hade köpt ett hus i detta skick, men just vid det tillfället var vi som tur var helt ovettiga. Det blev köp, men inte helt utan våndor och ångest. Första sommaren i huset var vi utan el, rinnande vatten, varmvatten och dusch. Barnen sov på luftmadrasser, vi på Ikea resesängar och vi duschade med en trädgårdspruta ( för insektsmedel) fylld med kokt vatten. Men mysigt hade vi, låg i sängen och läste Sune-böcker i skenet från en ficklampa. Maten lagade vi på ett lånat Primuskök och frukost åt vi ute på byns gemensamma bänk. Vilka tokiga svenskar!

Vid detta tillfället kändes det som att campa inomhus och i dag känns allt detta som ett kul äventyr och numera har vi både dusch, ugn och varmvatten.

Byn St.Martin des Pallierès

Vi, min man och jag , köpte huset 1995. Hur vi blev med hus i Provence är en lång historia och kanske återkommer jag till det vid något senare tillfälle. Det var aldrig våran mening att skaffa ett hus i någon liten by på vischan i Provence, men av någon anledning så blev det så i allafall. Huset är ett gammalt stenhus från 1600-talet och ligger i en liten by i distriktet Var. Byn heter St.Martin des Pallierès och består av ca 150 bofasta fransmän, och en handfull skandinaver.

I denna by råder tystnad och stillhet de flesta av årets dagar undantaget är när det är dags för sommarens byfest. När det är fest i byn slår man på stort. Festkommittén har ett hårt arbete under året med alla arrangemang. Dans till levande musik under stjärnorna efter att middag intagits på byns piazza. Det kallar jag fest. Att ha förmånen att deltga i någon av byns fester är en upplevelse utöver det vanliga. En sådan fest ger minnen och skratt för lång tid efteråt.